I denna rapport redovisas resultaten av ett forskningsprojekt av
skjuvhållfastheten i finkornig sulfidjord längs Norrlandskusten.
Undersökningens syfte har varit att på basis av egna resultat och vad som i
övrigt är rapporterat i litteraturen beskriva den odränerade
skjuvhållfastheten i sulfidjord och att ge rekommendationer för hur den
lämpligen bestäms. Eftersom rekommendationerna i många delar skiljer sig
från de som ges för annan typ av finkornig jord har det också varit viktigt
att klargöra vad som här menas med sulfidjord och hur denna bör
klassificeras.
Med sulfidjord avses i detta sammanhang sulfidjord i Norrlands kustland,
dvs. vad som förr kallades svartmocka. För att räknas in i denna kategori
bör jorden ha en organisk halt av minst 1%. I undersökningen har ingått
sulfidjordar med lerhalter upp till 40% och organiska halter upp till ca
10%. För eventuellt förekommande sulfidjordar med högre lerhalter och/eller
organiska halter bör de utvärderingsregler som gäller för lera och organisk
jord användas parallellt. Sulfidfärgad jord inom samma område med organiska
halter lägre än 1% bör ur rent geoteknisk synvinkel inte klassificeras som
sulfidjord utan behandlas som övrig jord med motsvarande kornfördelning.
De aktuella sulfidjordarna har således en sammansättning som enligt
geotekniska benämningsregler i huvudsak skulle klassificera dem som
organisk silt eller organisk siltig lera och i fall med organiska halter
högre än 6% som siltig eller lerig gyttja.
Resultaten i denna undersökning visar också att hållfasthetsegenskaperna i
sulfidjord normaliserade mot jordens organiska halt och spänningshistoria i
stort följer samma mönster som för övrig organisk mineraljord och
mineralisk organisk jord.
Vad som geotekniskt främst skiljer sulfidjorden från de flesta andra
finkorniga svenska jordarna är att den gradvisa övergång med först
minskande korsstorlek och sedan ökande organisk halt från silt, siltig
lera, lera, organisk lera till organisk jord och som avspeglas i jordens
flytgräns, inte gäller för siltig organisk jord som sulfidjord. Detta
medför att de empiriska utvärderingar av olika parametrar och
försöksresultat som bygger på den nämnda kopplingen till flytgränsen oftast
inte kan användas i sulfidjord.
Enligt resultaten i denna undersökning bör hållfasthetsvärden för
sulfidjord bestämda med fallkonförsök i laboratoriet och vingförsök i fält
korrigeras med en faktor av 0,65. Spridningen i resultaten var relativt
stor och korrektionsfaktorns variationskoefficient var ca 16-17%.
Den odränerade skjuvhållfastheten respektive förkonsolideringstrycket bör
ur CPT-sondering i sulfidjord utvärderas med konfaktorerna 20 respektive
4,75. Spridningen i resultaten från CPT-sonderingarna var liten och
variationskoefficienterna för konfaktorerna, (faktorerna 20 respektive
4,75), var 10 respektive 8%.
I de fall den odränerade skjuvhållfastheten är avgörande och osäkerhet om
erforderlig säkerhet mot brott finns, bör komplettering göras med i första
hand direkta skjuvförsök.
Bedömning av förkonsolideringstrycket ur resultaten av CPT-sonderingar
används främst som ett hjälpmedel för att kvalitativt bedöma
förkonsolideringstryckets variation mot djupet och att med hjälp därav
sammanbinda de enskilda värdena från ödometerförsök.
I rapporten ges ett empiriskt samband för uppskattning av den initiella
skjuvmodulen.
Närmare rekommendationer för hur den odränerade skjuvhållfastheten bör
bestämmas ges i kapitlet ”Slutsatser och rekommendationer”, som bör
användas tillsammans med SGI Information Nr 3 (revision 2007) ”Utvärdering
av odränerad skjuvhållfasthet i kohesionsjord”. Kapitlet ”Slutsatser och
rekommendationer” omfattar också övriga försök som bör utföras för en
korrekt klassificering av jorden och för att föreslagna empiriska
korrelationer skall kunna utnyttjas.