FöRFATTARE
Lundgren, Nils-Gustav

INSTITUTION
Industriell ekonomi och samhällsvetenskap / Samhällsvetenskap

SAMMANFATTNING
Den anmälda brottsligheten i länets kommuner har generellt sett ökat under de senaste 30 åren, på samma sätt som med få undantag skett i alla andra svenska kommuner. Flest brott per invånare finns i Luleå, Haparanda, Gällivare och Boden, medan brotten i mindre kommuner som Pajala, Älvsbyn, Arvidsjaur och Jokkmokk är påfallande få. Generellt sett har dock brottsökningen varit starkast i de kommuner som hade lägst nivå för ca 30 år sedan, främst Arjeplog, Älvsbyn, Överkalix, Piteå och Arvidsjaur. Övertorneå och Pajala utmärker sig som kommuner med en låg historisk brottsnivå och liten ökning fram till idag.

I totalt antal finns givetvis brottsligheten främst lokaliserad till befolkningsrika kommuner som Luleå med nästan 9500 anmälda brott per år mellan 2004 och 2007 att jämföra med 230 i Arjeplog, 325 i Pajala och 340 i Överkalix under samma period. Då det gäller våldsbrott relaterade till antalet invånare begås dessa främst i Haparanda, men också i Luleå, Boden, Kiruna, Överkalix och Gällivare är våldsbrotten relativt frekventa.

Stölderna minskar generellt i länet medan vålds- och sexualbrott, hot och kränkningar ökar. Det är en förändrad brottsbild som i allt väsentligt liknar den i landet i stort. En förklaring som BRÅ och Rikskriminalpolisen menar ligger bakom detta fenomen är en ökande individualisering och ”JAG- fixering”, en viss polarisering mellan medborgargrupper och, vad gäller hänsyn till kollektiva värderingar, försvagad moralbildning i samhället. Om detta är en viktig delförklaring till brottsutvecklingen gäller den uppenbarligen också i länet.

I ett försök att besvara frågan om brotten i länets kommuner generellt sett kan sägas vara många eller få har en systematisk jämförelse skett kommun för kommun. Länets kommuner har relaterats till kommungrupper i övriga landet med i hög grad samma strukturella attribut vad gäller befolkning, arbetsmarknad och näringsliv. Det har då framgått att Gällivares totala brottslighet, liksom dess fördelning på undergrupper, är relativt sett omfattande. Även i Haparanda är brotten många och speciellt vad gäller vissa typer av brott som våld, alkohol/narkotika, hot/kränkningar och skadegörelse.

Luleås totala brottslighet såväl som fördelad på undergrupper är i en sådan jämförelse helt ”normal”, möjligen med undantaget att anmälda sexualbrott är påtagligt få, medan miljö- och ekonomiska brott är frekventa. Piteå uppvisar en låg generell brottslighet, undantaget ekonomiska brott.

Länets glesare befolkade kommuner har generellt sett en låg brottslighet, även jämförd med andra glesbygdskommuner i landet. Det enda mer påtagliga undantaget utgörs av Överkallix med 15 procent fler brott än de som ”borde” finnas. Det handlar då såväl om våld, hot, stölder, skadegörelse, alkohol och narkotika som om miljöbrott.

En framtidsbedömning av länets brottslighet har gjorts på basis av modellsamband som skattats utifrån landets alla kommuner. Brottsligheten antas vara en funktion av tre faktorer/variabler relativt enkla att prognostisera. Dessa är total folkmängd, urbaniseringsgrad och över- /underrepresentationen av antalet män i yngre medelåldern. Det har då visat sig att brottsvariationerna mellan landets 290 kommuner till ca 90 procent kan "förklaras" på detta sätt. Dessa samband har sedan applicerats på länets kommuner år 2015 vilket motiverat följande slutsats.

Antalet brott kan komma att minska i 10 av länets 14 kommuner fram till år 2015. Dessa utgörs av alla inlandskommuner, med Pajala som enda undantag. Däremot kan brottens antal komma att öka med 34 procent i Piteå, 26 procent i Luleå och 20 procent i Kiruna.

Sammantaget innebär detta att om ca 10 år kommer ca 6 procent av alla brott att inträffa i de mindre, glesbefolkade inlandskommunerna, ca 14 procent i Malmfälten och drygt 80 procent i kustregionen från Piteå upp till Haparanda och den finska gränsen.

ISSN 1402-1528 / ISRN LTU-FR--08/22--SE / NR 2008:22