AUTHOR
Elenius, Lars; Ekenberg, Stefan

DATE
2003-09-16

DEPARTMENT
Business Administration and Social Sciences

SUMMARY
I undersökningen har två intervjuundersökningar gjorts med minoritetsspråksanvändare i Kiruna, Pajala och Haparande kommun. I den ena har direktintervjuer gjorts med 79 individer i de tre kommunerna. I den andra har telefonintervjuer gjorts med 42 individer som representerar föreningar och organisatoner i området, samt med 10 representatner för myndigheter.

Språkanvändningen har undersökts på individnivå, gruppnivå och samhällsnivå med största fokus på individnivån. För att analysera hur samiska, meänkieli och finska använts i kontakter med myndigheter har ett helhetsperspektiv anlagts på språkanvändningen. Det betyder att både privata och offentliga språkdomäner undersökts. Materialet har sedan analyserats med avseende på hur de språkliga minoriteterna i området har använt sig av minoritetsspråklagarna utifrån de tre kriterierna identitet, deltagande och effektivitet.

Syftet med studien har varit att utreda varför språkanvändarna i så liten utsträckning har använt sig av de möjligheter som lagarna innebär. En generell frågeställning är om det finns en avgörande skillnad i myndigheternas sätt att betrakta användningen av ett minoritetsspråk i offentliga och formella sammanhang, jämfört med de enskilda individernas sätt att se på minoritetsspråkets nvändning, främst då i kontakterna med olika offentliga organ.

I inervjuerna framkom en tydlig tendens att dett finns stora brister i myndigheternas kompetens att hantera ärenden på minoritetsspråken. Det fanns även brister i myndigheternas information till språkanvändarna om de nya minoritetsspråklagarna. Det förefaller emellertid som att det största problemen inte hade med bristen på information att göra utan med attityder och värderingar om språkanvändningen i kontakten mellan myndighetspersoner och språkanvändare.

I själva språkmötet med myndighetspersonerna har de flesta valt att använda svenska. Bland orsakerna näms lingvistiska faktorer som att det saknas fackuttryck på minoritetsspråket, den egna svårigheten att uttrycka sig nyanserat på minoritetsspråket, rädslan för att inte bli förstådd av myndighetspersonen och oförmågan att uttrycka sig i skrift på minoritetsspråket. Även psykologiska hinder som rädsla eller blyghet för att använda sitt minoritetsspråk har förts fram, liksom hinder som har att göra med föreställningar om att det saknas ekonomiska resurser eller vilja hos myndigheterna för att använda minoritetsspråken.

Det är främst sverigefinnarna som framfört behov av tolkhjälp, med det gäller i viss mån även äldre och dementa personer bland samerna och tornedalingarna. Ett återkommande argument från offentliganställda är att det saknas ekonomiska incitament för offentliganställda att lära sig ett minoritetsspråk. Kritik har även framförts mot myndighetspersoners ovilja att ordna språklig kompetens eller tolkhjälp till de som haft svårigheter med svenska språket.

Bland tornedalingarna verkar språklagarna i många fall ha haft en större symbolisk funktion än en reell kommunikativ funktion. Samerna har tydligast uttryckt åsikten att deras användning av sitt minoritetsspråk i offentliga sammanhang inte tolereras inom den myndighet de arbetar eller av andra minoritetsgrupper. Bland sverigefinnarna verkar språket vara identitetsskapande på ett mer oproblematiskt sätt än bland de andra två minoritetsgrupperna. Hos de sverigefinska familjerna hittar man också de mest medvetna språkstrategierna för att överföra minoritetsspråket till barnen så de blir flerspråkiga.

Osäkerheten för att använda sitt minoritetsspråk verkar vara större i stadsmiljö än på landsbygden.Bland medelålders och äldre personer verkar ändå minoritetsspråket i hög grad användas vid sidan av svenska i hemmet och ute i samhället. I kontakten med myndigheter används däremot minoritetsspråket i betydligt mindre utsträckning.

I vissa fall verkar bristen på information om de nya lagarna ha bidragit till det låga användandet. Det gäller särskilt osäkerheten om var och hur lagarna koan tillämpas. Informationsbristen verkar vara störst bland de språkanvändare som inte talar och förstår svenska så bra.

Vår bedömning är att det finns behov av en mer samlad insats, som berör fler språkdomäner än bara myndighetskontakten, ifall minoritetsspråken ska få det stöd de behöver för att användas. Exempel på sådana domäner är olika vardagsmiljöer, medierna och skolan. Användning av minoritetsspråken inom konst och kulturen verkar ha betytt mycket för en ökad självkänsla och därmed ökad användning av minoritetsspråken. För att lagarna ska få allmän acceptans krävs att en sådan samlad insats riktar sig mot majoritetsbefolkningen likväl som de nationella minoriteterna.

Uppdragsgivare: Länsstyrelsen i Norrbottens län

ISSN 1403-5294 / ISRN LTU-CUFS-SKR-02/031--SE / NR 2002:031